Etiketter

, , , , ,

Vart ska jag börja någonstans? Den stora frågan var ju, skulle jag kunna stänga bältet utan extrabälte? Svar nej. Extrabältet var min livtamp till säkerhet den här gången också. Men det hela var lite konstigt. Jag upplevde det som att när jag flög för knappt ett år sedan hade jag mer plats i flygstolen och sträckan mellan de båda tamparna i bältet var kortare än vad det var den här gången. Observera då att jag är 17 kilo lättare och ca 15 centimeter mindre i midjemåttet. Jag kan ju tillägga att det var två olika flygbolag och två olika modeller på plan.

Jag och min man bestämde oss för att vi skulle kosta på oss att boka våra platser innan och bestämde oss för att ta platserna med extra benutrymme och där man satt i par, två och två. Vi är båda långa och bekymret ofta är att vi får ont i knäna för att de trycker mot sätet innan. Som tur var fanns det bara sådana platser kvar på nedresan för. Nu ska ni få höra varför.

På dessa platser är det inte armstöd som går att lyfta upp eller låta fläsket glida in under utan det är hårda, raka plåtbehållare som innehåller brickan. Jag har nog aldrig skämts så mycket som när jag skulle sätta mig. Jag vet inte hur jag ska förklara. När min rumpa når dessa plåtväggarna känner jag att det här kommer gå åt helvete. Jag blev som fastkilade och fick nästan pressa mig sista biten. Snett hamnar jag och ena mitt ben sticker fram en decimeter mer än det andra. Som tur var hann jag få upp bältet innan jag satte mig. Där sitter jag hoptryckt och inser att det kommer bli lång tre, fyra timmar. Inte nog med det har min man problem därför han är en sådan där man som är smal om höfter och bred om axlarna och platsen har inget fönster att passa in axeln i utan väggen som buktar ut. Så han hänger ut så hans huvud är i höjd med sitt yttre lår vilket gör att han måste ha armen över mig samtidigt som jag måste hänga ut i gången vilket gör att jag sticker ut mer än normalt. På allt det här pinsamma kommer flygvärdinnan med extrabältet. Jag stod upp i drygt två timmar under flygresan.

Hemresan gick mycket bättre. Då satt vi där det är för två i rad utan benutrymme. Även om det kändes mycket trängre än resan för ett år sedan så kunde vi fälla upp armstöden både i mitten och ut i gången och min man kunde luta in axeln i fönstret när vi behövde byta ställning. Men ville vi sitta rakt behövde han ha armen över mig. Men det är vi inte ovana med. Så är det på bussarna också.

Det hela är lite komiskt och vi har skrattat och drivit med hela situationen trots alvaret. Det är väl ett sätt att hantera det hel. Hur det är för oss att äta under dessa omständigheter tänker jag inte ens gå in på. Det får bli en annan historia när jag någon gång i framtiden kommer minnas tillbaka hur det var att vara fet på ett flygplan. En sak som är säker att nästa gången struntar jag i maten.

Sist jag flög gnällde jag över att flyga charter och jag gnäller igen och säger som då. Blir jag rik eller får lite extra pengar att spendera på bättre livskvalitet så kommer jag att flyga business.

🙂

Annonser